Hur regleras terapeuters användning av AI? Del 1: Australien - kompetens som en ny yrkesplikt
Detta är det första inlägget i en serie som utforskar hur olika länder reglerar AI:s närvaro i psykoterapeutisk praktik. Vi börjar med Australien - ett av de länder som tagit sig an ämnet på ett heltäckande sätt och, viktigt nog, inte i första hand fokuserat på dataskydd. Data hamnar i bakgrunden. I förgrunden finns en annan fråga: vad behöver en terapeut förstå för att AI ska bli ett genuint stöd i arbetet, snarare än en risk?
AI har skrivits in i den digitala kompetensen, som i sin tur genomsyrar flera centrala områden av klinisk praktik, inklusive etisk praktik, diagnostisk bedömning, interventioner och kommunikation.
Vad innebär detta i praktiken? Att digital kompetens inte är en tilläggsfärdighet vid sidan av det kliniska arbetet, utan en del av det. Synsättet ligger nära hur en terapeut tänker kring andra delar av sin kliniska verktygslåda. Varje nytt instrument - ett formulär, en teknik, en modell för fallkonceptualisering - kräver förståelse för när det är meningsfullt, vilka dess begränsningar är, hur det förändrar processen. AI passar in i samma logik. Det kan vara ett värdefullt stöd i det kliniska arbetet, förutsatt att det medvetet väljs och integreras i verktygslådan med uppmärksamhet på hur det samspelar med allt annat.
Vad behöver en terapeut konkret förstå?
Bakom det generella kravet att använda digital teknik på ett lagligt, etiskt och professionellt sätt finns flera konkreta dimensioner.
Den första är en förståelse för hur verktyget fungerar - på vilken grund ett resultat tas fram, vilka dess begränsningar är, när det är mindre tillförlitligt. Den andra är kännedom om de juridiska och etiska ramverken - GDPR, yrkeslagstiftning, yrkeskoden. Om en terapeut använder ett AI-verktyg som behandlar patientdata är det värt att veta var dessa data behandlas och hur ansvaret fördelas. Den tredje, och mest nyanserade, är reflektion kring AI:s inverkan på den kliniska processen. Och den fjärde: medvetenhet om sin egen roll. De australiska riktlinjerna säger det rakt ut: det kliniska ansvaret ligger kvar hos terapeuten.
Att medskapa kunskap: PACFA och en ny modell för professionell utveckling
De australiska rekommendationerna handlar inte bara om utbildning - utbildning är en förutsägbar förlängning av vad en terapeut ändå gör genom Continuing Professional Development. Det som betyder mer är hur terapeutens egen roll förstås i förhållande till en teknik under utveckling.
PACFA (Psychotherapy and Counselling Federation of Australia) beskriver detta i sina riktlinjer genom två sammanlänkade dimensioner. Den första är bekant: yrkesutövare ska hålla sin kunskap om utvecklingen inom AI och dess etiska konsekvenser uppdaterad - genom utbildning, läsning, formell CPD. Detta är det klassiska angreppssättet.
Den andra dimensionen är mindre uppenbar och betydligt mer engagerande. PACFA uppmuntrar terapeuter att delta i utvärderingen av AI-verktygens effektivitet och säkerhet - både i sin egen praktik och i formella forskningsprojekt.
Vad förändrar detta? Det förändrar terapeutens position i förhållande till tekniken. Hen är inte längre bara dess mottagare eller användare. Hen blir en medaktör i en process där tekniken bedöms, korrigeras och utvecklas. Kunskap om vad som fungerar i kliniken och vad som inte gör det produceras inte enbart på teknikföretagens eller akademins sida. Den produceras i mötet mellan verktyget och praktiken.
Terapeuten är inte en passiv konsument av metoder; hen är ett kritiskt vittne och ofta även medskapare av dem. PACFA utvidgar denna logik till AI-området - som en naturlig förlängning av yrkesrollen.
Vilken roll AI får spela, och vilken roll den inte får
Detta är kanske den mest praktiska punkten i de australiska riktlinjerna. Riktlinjerna säger inte i allmänna ordalag att AI är ett stödjande verktyg. De anger specifikt var AI har en plats och var den inte har det.
AI:s plats finns överallt där den stödjer terapeutens arbete utan att ersätta det. Det är framför allt organisations- och kontinuitetsområdet: strukturerade anteckningar, dokumentation, att upprätthålla kontext mellan sessioner, tillgången till arbetshypoteser i det ögonblick terapeuten behöver dem. AI kan också hjälpa till vid utarbetandet av kliniska bedömningar och rapporter, och vid dataanalys - alltid under förutsättning att terapeuten behåller full kontroll över tolkning och beslutsfattande. Det är uppgifter som genuint lättar den kognitiva och organisatoriska bördan utan att inkräkta på det som utgör kärnan i det kliniska arbetet.
Där AI inte har någon plats är gränsen lika tydlig. AI ersätter inte kliniskt omdöme, kan inte presenteras för en patient som en terapeut, fattar inte terapeutiska beslut och verkar inte utan mänsklig tillsyn.
Gränsen mellan AI och terapeut är strukturellt inbyggd i de australiska riktlinjerna - och den bör byggas in på samma sätt i det verktyg en terapeut väljer för sitt arbete. Inte som ett kommunikationslager som kan läggas till eller tas bort, utan som det sätt på vilket applikationen fungerar. AI föreslår struktur. Terapeuten beslutar.
Vad detta betyder för det kliniska arbetet
De australiska rekommendationerna säger något viktigt, tyst: kompetens inom AI är inte ett “tillägg” till yrkesrepertoaren. Det är en del av ansvarsfull praktik under 2026 och framåt. En terapeut som inte känner till begränsningarna hos det verktyg hen använder, eller dess inverkan på den kliniska processen, uppfyller inte yrkesstandarden.
Detta betyder inte att varje terapeut måste använda AI. Det betyder att varje terapeut bör förstå vad AI är, var det är meningsfullt och var det inte är det - också för att kunna fatta ett medvetet beslut att inte använda det. Och den som förstår verktyget får verklig nytta av det - ett stöd som inte konkurrerar med hens kliniska omdöme utan befriar hen från en del av det osynliga arbetet.
Therapy Support har utformats med samma synsätt i åtanke, med gränsen mellan AI och terapeut inbyggd i hur applikationen fungerar. AI föreslår struktur, terapeuten beslutar. Vår webbplats innehåller en materialsektion, där vi samlar innehåll som stödjer kunskapsinhämtning om AI i terapeutiskt arbete - precis i den anda som de australiska rekommendationerna uppmuntrar. Och terapeuter som vill gå djupare och medskapa verktygets utveckling kan gå med i betatestarprogrammet.
I seriens kommande delar tittar vi på hur samma ämne tar form i andra länder: USA, Kanada, Nya Zeeland, Tyskland och Storbritannien. Och därefter på var riktlinjer ännu inte finns - och vad det betyder för terapeuter som vill utöva sitt yrke ansvarsfullt innan deras yrkesorganisation har formulerat en egen ståndpunkt.